På Ortopeden, fortsättningen efter min olycka 2003
Tänkte fortsätta min berättelse om hur jag upplevde olika saker efter min olycka 2003...
Efter att jag legat på intensiven flyttades jag till ortopeden. De hade missat att jag fått en stor blödning och trodde ju att jag skulle kunna gå igen vilket gjorde att spinalenheten på akademiska inte hade förberett sig på att ta emot mig. Jag hade en morfinpump kopplat direkt in i blodomloppet för att jag snabbt skulle kunna få lindring mot min smärta. Tyvärr slutade det funka efter 20min och då var man tvungen att trycka igen. Konstant drogs man fram och tillbaka vart 20:e minut mellan hanterbar och olidlig smärta. Detta gällde även på nätterna då jag vaknade konstant av smärta vilket gjorde att jag sov väldigt osammanhängande.
Eftersom jag opererat ihop mitt bäcken mer fyra feta titanskruvar fick jag nu högst röra mig 30° åt olika håll. Tråkigt värre att bara ligga ner och inte göra något samtidigt som man hade sjukt ont. De roliga sakerna som hände var väl att man ibland fick förflytta sig från rummet och titta ut ur fönstret.
Under Valborg när jag visste att alla mina vänner var ute och partade var det sjukt tråkigt att ligga där inne, och jag minns att jag grät trots att jag alltid försökte hålla mig stark inför min kära mamma som var där dag ut och dag in.
På nätterna var jag alltid rädd att det skulle vara speciellt två gamla damer som skulle flytta på mig. De var alltid så hårdhänta och brydde sig inte alls om 30° regeln. Fort skulle det gå och ont gjorde det. Jag kom ihåg att jag försökte rävsova så de skulle flytta mig så försiktigt de kunde pga det, men det brydde de sig inte om. Upp i 90° vinkel var det och även om jag sade till dem så kunde de försäkra mig om att de minsann träffat flera med bäckenbrott och de hade aldrig gått sönder. Det gjorde mig inte direkt lugnare tyvärr då det enda de gjorde var att skvallra med varandra när de skulle hjälpa mig. Nej, vissa borde inte jobba inom vården helt enkelt.
Jag blev god vän med en ung sjuksköterska som heter Hanna. Hon var inte så många år äldre än jag och alltid lika snäll och glad. Hon berättade saker som att andra patienter som minsann bara brutit ett ben klagade mycket värre än mig. Hon sade att jag klagade minst fast jag hade mest ont. Det gjorde mig stark och jag blev alltid lika glad när hon kom. Oftast var hon där för att ge mig ytterligare en dos av antibiotika i droppform. Jag hade fortfarande konstant feber trots att de egentligen inte visste varför. De hade gjort odlingar överallt men inte hittat källan.
Eftersom jag inte kunde sitta upp fick de duscha mig på en duschsäng. Det kändes väldigt förnedrande och oftast hjälpte mamma till vilket var väldigt skönt. Man tappade på något sätt rätten till sin egen kropp. När man låg där såg man alla ärr och stygn som de hade sytt ihop mig med och klämmor i metall satt fortfarande kvar.
Jag minns att de en gång sade att jag kunde få komma ner och bada i någon slags badrum nere i kulverten på Akademiska. Många tyckte visst om det sade de på ortopeden och jag kunde väl testa det för att få lite omväxling om inte annat?
När jag väl var nere i ”badrummet” så var det allt annat än mysigt. Det var väldigt nergånget och man behandlades snarare på löpande band än som en människa. Jag minns att de inte förstod att jag var förlamad och tappade mitt ben på sidan så det gjorde sjukt ont. Nej, dit ville jag aldrig mer åka.
Varje dag kom det läkarstudenter som skulle kolla på min hoplappade kropp. Aldrig förr hade de sett ett bäckenbrott som sett ut på mitt sätt, och att ha en morfinpump var visst inte heller så vanligt. Jag hade så mycket fel man kunde studera så det var inte klokt. Ett perfekt studieobjekt helt enkelt. Själv tyckte jag att det var ganska jobbigt när snygga läkarstudenter skulle komma och titta på mig när jag kände mig fulare än någonsin förr. Men jag hoppas att de lärde sig mycket iaf!
Från och till kom det sjukgymnaster som försökte aktivera mina ben och se om någon funktion hade kommit tillbaka. Tyvärr gjorde den ju inte det…
Intensiven
När jag vaknade upp på intensiven efter att lastbilen kört över min kropp funderade jag på varför de hade lindat in mina ben i skumgummi. Åtminstone kändes det som det där jag låg orörlig i sängen. Jag kunde röra mina armar, men allt jag gjorde, minsta lilla rörelse gjorde fruktansvärt ont. Att mina ben kändes inlindade i skumgummi förstod jag runt en vecka senare berodde på att jag hade haft en blödning i ryggen som gjorde att min ryggmärg inte fick tillräckligt med syre. Därför hade jag nu blivit förlamad från midjan och neråt. Men det vägrade jag tänka på just då. Det var inget som skulle vara bestående enligt mig och särskilt inte enligt mina föräldrar. De hade ju blivit lovade av läkarna att allt skulle bli bra och att jag skulle kunna gå igen. Men så skulle det ju inte riktigt bli…
Jag minns mamma och pappa som satt bredvid min säng. De var så otroligt ledsna och det smärtar mig än idag att tänka på de känslor som de måste ha känt när jag låg där. Mitt första minne var att pappa sa någonting, men jag minns inte vad det var. Troligtvis någonting med Lillan, eftersom det är det han brukar kalla mig. Mina älskade föräldrar som alltid gjort allt för mig satt där dag ut och dag in. De är bara underbara…
Min kropp var nu någon annans kropp. Jag kände inte igen mig i mig själv. Eftersom jag fått 14 liter blod totalt under operationen så var min kropp svullen och de kunde inte sy ihop min mage. Över mig hade jag ett tält av plast som täckte mig för att förhindra en infektion samtidigt som jag fick dropp innehållandes antibiotika. Mitt bäcken som hade krossats under operationen var nu ihopsatt med en ställning som stack ut ur kroppen likt en byggnadsställning. Tunna metallstänger som sticker in i kroppen för att provisorisk hålla mig vid liv. Dessa tog de dock bort för tidigt så mitt bäcken föll ihop igen. De drog då kraftigt åt ett tygstycke runt mig för att rädda mitt liv och satte under akut operation tillbaka ställningen. Senare gjordes en operation där 4st långa titanskruvar opererades in av Pelle Berg, en av Europas bästa ortopeder.
Eftersom min diafragma var bortsliten fick jag andningshjälp med hjälp av respirator. För att förhindra vattensamlingar i lungorna hade de satt in små plaströr som skulle leda ut överflödig vätska. Efter ett tag (är osäker på efter hur lång tid) när de trodde jag skulle kunna andas själv tog de bort respiratorn under min blotta förskräckelse. Jag visste inte om jag skulle klara av det och fick tillbaka paniken ifrån olyckan och den hemska känslan av att inte kunna andas. Men det gick! Det enda var att det gjorde så sjukt ont i halsen och lungorna. Jag fick pressa en kudde mot magen och försöka hosta. Det gjorde så ont att andas och inte minst att hosta. Men det var ju inget annat val än att fortsätta.
Min mage var väldigt illa tilltygad och jag levde på dropp då jag inte kunde äta någonting själv. Jag minns att jag var så torr i munnen men fick endast suga på pinnar droppade i vatten. Ibland var jag så törstig så jag ända drack lite vatten. Som svar på det fick jag så fruktansvärt ont i magen. Jag visste inte riktigt om jag ville ha pest eller kolera så därför gick det fram och tillbaka vad jag valde. Att vara snustorr i munnen eller att få sjukt ont i magen, det var dagens fråga…
Det gick en slang ifrån magen som alltid innehöll något gulgrönt. Jag vet faktiskt inte vad det där var. Antingen leddes det bort ifrån min mage, eller så sondmatades jag på något sätt.
För att dämpa mina smärtor fick jag så höga doser morfin som de vågade ge mig. Men det hjälpte inte. Jag hade fortfarande fruktansvärt ont. Morfinet gjorde också att jag mådde väldigt illa och jag spydde trots att jag princip inte hade något i magen. En annan biverkan var att man hallucinerade om många olika saker. Jag hade ofta svårt att sova på nätterna eftersom jag var så rädd. Jag var rädd att min granne som ofta pratade ganska högt skulle döda mig. Att han skulle komma i ren frustration och rycka ur alla mina slangar som höll mig vid liv. Till mitt skydd hade jag en gosedjurshund som jag la över mig som ett extra täcke. Den var min sköld mot omvärlden och dessutom betydde den kärlek för mig eftersom jag fått den av mina vänner på apotekarprogrammet. Det jag såklart inte visste då var att min granne också blivit förlamad och aldrig skulle kunna lyckas med att springa upp och rycka ur mina slangar. Jag träffade honom senare på spinalenheten.
bilder på mig med hunden jag fick som fortfarande finns kvar såklart:)
Min familj och mina vänner kan inte tackas nog under denna period i mitt liv. Ni finns alltid i mitt hjärta…