Mot Alla Odds Lena

När jag vaknade upp på intensiven efter att lastbilen kört över min kropp funderade jag på varför de hade lindat in mina ben i skumgummi. Åtminstone kändes det som det där jag låg orörlig i sängen. Jag kunde röra mina armar, men allt jag gjorde, minsta lilla rörelse gjorde fruktansvärt ont.  Att mina ben kändes inlindade i skumgummi förstod jag runt en vecka senare berodde på att jag hade haft en blödning i ryggen som gjorde att min ryggmärg inte fick tillräckligt med syre. Därför hade jag nu blivit förlamad från midjan och neråt. Men det vägrade jag tänka på just då. Det var inget som skulle vara bestående enligt mig och särskilt inte enligt mina föräldrar. De hade ju blivit lovade av läkarna att allt skulle bli bra och att jag skulle kunna gå igen. Men så skulle det ju inte riktigt bli…

Jag minns mamma och pappa som satt bredvid min säng. De var så otroligt ledsna och det smärtar mig än idag att tänka på de känslor som de måste ha känt när jag låg där. Mitt första minne var att pappa sa någonting, men jag minns inte vad det var. Troligtvis någonting med Lillan, eftersom det är det han brukar kalla mig. Mina älskade föräldrar som alltid gjort allt för mig satt där dag ut och dag in. De är bara underbara…

Min kropp var nu någon annans kropp. Jag kände inte igen mig i mig själv. Eftersom jag fått 14 liter blod totalt under operationen så var min kropp svullen och de kunde inte sy ihop min mage. Över mig hade jag ett tält av plast som täckte mig för att förhindra en infektion samtidigt som jag fick dropp innehållandes antibiotika. Mitt bäcken som hade krossats under operationen var nu ihopsatt med en ställning som stack ut ur kroppen likt en byggnadsställning. Tunna metallstänger som sticker in i kroppen för att provisorisk hålla mig vid liv. Dessa tog de dock bort för tidigt så mitt bäcken föll ihop igen. De drog då kraftigt åt ett tygstycke runt mig för att rädda mitt liv och satte under akut operation tillbaka ställningen.  Senare gjordes en operation där 4st långa titanskruvar opererades in av Pelle Berg, en av Europas bästa ortopeder.

Eftersom min diafragma var bortsliten fick jag andningshjälp med hjälp av respirator. För att förhindra vattensamlingar i lungorna hade de satt in små plaströr som skulle leda ut överflödig vätska. Efter ett tag (är osäker på efter hur lång tid) när de trodde jag skulle kunna andas själv tog de bort respiratorn under min blotta förskräckelse. Jag visste inte om jag skulle klara av det och fick tillbaka paniken ifrån olyckan och den hemska känslan av att inte kunna andas. Men det gick! Det enda var att det gjorde så sjukt ont i halsen och lungorna. Jag fick pressa en kudde mot magen och försöka hosta. Det gjorde så ont att andas och inte minst att hosta. Men det var ju inget annat val än att fortsätta.

Min mage var väldigt illa tilltygad och jag levde på dropp då jag inte kunde äta någonting själv. Jag minns att jag var så torr i munnen men fick endast suga på pinnar droppade i vatten. Ibland var jag så törstig så jag ända drack lite vatten. Som svar på det fick jag så fruktansvärt ont i magen. Jag visste inte riktigt om jag ville ha pest eller kolera så därför gick det fram och tillbaka vad jag valde. Att vara snustorr i munnen eller att få sjukt ont i magen, det var dagens fråga…

Det gick en slang ifrån magen som alltid innehöll något gulgrönt. Jag vet faktiskt inte vad det där var. Antingen leddes det bort ifrån min mage, eller så sondmatades jag på något sätt.

För att dämpa mina smärtor fick jag så höga doser morfin som de vågade ge mig. Men det hjälpte inte. Jag hade fortfarande fruktansvärt ont. Morfinet gjorde också att jag mådde väldigt illa och jag spydde trots att jag princip inte hade något i magen. En annan biverkan var att man hallucinerade om många olika saker. Jag hade ofta svårt att sova på nätterna eftersom jag var så rädd. Jag var rädd att min granne som ofta pratade ganska högt skulle döda mig. Att han skulle komma i ren frustration och rycka ur alla mina slangar som höll mig vid liv. Till mitt skydd hade jag en gosedjurshund som jag la över mig som ett extra täcke. Den var min sköld mot omvärlden och dessutom betydde den kärlek för mig eftersom jag fått den av mina vänner på apotekarprogrammet. Det jag såklart inte visste då var att min granne också blivit förlamad och aldrig skulle kunna lyckas med att springa upp och rycka ur mina slangar. Jag träffade honom senare på spinalenheten.

bilder på mig med hunden jag fick som fortfarande finns kvar såklart:)

Min familj och mina vänner kan inte tackas nog under denna period i mitt liv.  Ni finns alltid i mitt hjärta…