Mot Alla Odds Lena

Nu är det klart att programmet skall visas iden 17e januari istället för den 7e november. Jag förstår helt att Maddes anhöriga vill att programmet skjuts upp men jag tycker också att det är helt rätt att programmet ändå sänds trots det tragiska som har hänt. Att inte sända den bragd som Madde gjorde i programmet vore på något sätt som att svika och lura henne. Hon såg så mycket fram emot att programmet skulle sändas och tyckte bara att det tog så lång tid att vänta. Nu kommer hon aldrig få se alla programmen vilket känns riktigt tungt att tänka på. Vår fina Madde skall ändå visas för hela Sverige. Det är hon värd för hennes otroliga prestation!

Idag var en fotograf här från UNT för att ta bilder då de skulle publicera en artikel i Uppsala Nya Tidning till nästa helg. Nu blir det inte så eftersom programmet skjuts upp utan en artikel kommer i början av januari istället. Det var samma fotograf som jag träffade för något år sedan då jag gjorde ett reportage om sjukhuskyrkan. Han hade nu blivit friskförklarad från sin cancer och det slog mig ytterligare en gång hur tacksam man skall vara för sitt liv.

Tänk att även jag som har varit så nära döden tänker sådana tankar. Tankar att jag måste vara mer tacksam än vad jag är idag för det och dem som är runt omkring mig. Vad tänker då de människor som i princip aldrig har mött något hinder i sitt liv?

–Vet de egentligen om vad livet handlar om eller springer de bara runt i ett ekorrhjul?

–Springer jag omkring i ett ekorrhjul?

Visst gör jag det kan jag ganska snabbt komma fram till. Jag oroar mig mer för om bilen är sönder än om människor svälter i Afrika. Jag vill intala mig att jag självklart bryr mig mer om det, men om jag tänker efter så lägger jag endast en bråkdel av mina pengar på att hjälpa andra jämfört med vad jag lägger på min bil. Ganska skrämmande tanke.

Jag hörde på radion häromdagen om en lärare som hade med sig en rulltårta till sin klass på 20 elever. Han delade rulltårtan i 20 lika stora bitar och sedan gav han 4 elever 4 bitar var och de resterande 4 bitarna fick resten av klassen dela på. Det blev totalt kaos och de andra eleverna tyckte det var så orättvist att de endast fick dela 4 bitar på 16 personer. Då sade läraren att det är så det ser ut i världen idag mellan fattiga och rika. På det sättet förstod precis alla elever i klassen vad han menade. Jag tycker det var en otroligt bra liknelse som fick mig att tänka till en gång extra.

Något jag värderar otroligt högt är min älskade man :)

TA HAND OM VARANDRA ÄLSKADE VÄNNER!!!

I onsdags förra veckan skulle jag möta lokal tv i Uppsala. UNT24 tror jag att det var bestämt. Med mig, skulle min underbara vän Madde vara, som också deltog i Mot alla odds. Vi skulle tala om serien, vad den innebär, och helt enkelt presentera oss och våra personligheter. Det var bestämt att vi skulle träffa reportern kl 9:30 på konsert och kongress i Uppsala. Jag var som valigt någon minut försenad och såg till min stora förvåning att jag ändå var där innan Madde. Det kändes lite konstigt eftersom hon alltid var i tid.  Men jag tänkte att det troligtvis berodde på tågen som i princip aldrig kommer i tid.

Jag och Madde hade talats vid dagen innan och hon var på topp. Hon var så lycklig och nykär i sin kille. Hon berättade att hon skulle ut och rida på kvällen och att det passade henne alldeles utmärkt att komma till Uppsala på intervju då hon ändå hade lite ärende där att uträtta. Vi skickade vårt sista sms till varandra runt kl 16 på eftermiddagen där vi sa att det skulle bli så kul att träffas.

Tiden gick där jag och reportern väntade på Madde. Nu hade det gått 40min över tiden och jag började bli rejält orolig. Jag försökte ringa flera gånger till hennes mobil utan svar. Tankarna började snurra. Tänk om något hade hänt?

Några minuter senare får jag ett samtal som ger mig det hemska beskedet att världens underbaraste människa, Madelene Lundgren, är död.

Du är älskad och saknad av många min underbara supermadde. Gå gärna in och läs vilken fantastisk människa Madde var på supermadde.se

Ta vara på livet mina älskade läsare!!!

Så lät det efter förra matchens seger över Norrbacka (annat rullstolsbasketlag i Stockholm) ifrån en av deras spelare mot mig. Om man tror att jag kommer bli mer timid på planen efter sådant hot har man helt fel;) Jag ser det som en komplimang när en halv meter längre kille verkligen har irriterat sig över mig som motståndare. Då har jag utfört mitt arbete i försvaret som jag ska.

Säsongen i Nacka har ju börjat riktigt trögt då vi har tappat två av våra viktigaste spelare till just Norrbacka. Husein Hadari som är en av Europas bästa spelare har nu blivit tränare för Norrbacka och kommer lämna ett stort hål hos oss. Trots det ser det ut som vi får ihop ett lag till glädje för många.

I lördags spelade vi mot Göteborg utan vår coach som var i England och vår viktigaste spelare Peter Kålström. Mot alla förväntningar så vann vi faktiskt och jag själv lyckades sätta ett par skott vilket kändes bra.

Tyvärr är det svårt att få igång en tjejträning i Stockholm. Jag kan inte förstå varför det skall vara så svårt att få ihop tjejer som vill röra på sig och samtidigt får det lättare i sitt vardagliga liv. Själv har jag märkt hur mycket det hjälpt mig att röra mig inte bara i vardagen utan genom att man utvecklas som person. Kanske beror det på att man inte når ut på ett bra sätt. Det borde göras någon slags utredning av det hela iaf.

För min egen del är jag sugen på att testa något annat förutom basketen så man kan ta sig till Paralymic på något sätt. Det suger att inte ha ett damlandslag så man får åka utomlands och spela.

Klicka gärna på länken nedan så kan ni kolla på en vanlig träning med Nacka HI

http://www.dailymotion.com/video/xb3lxb_baskettraning-nacka-hi_sport

Ha det gott och träna på i höstrusket!!

- Ta vara på livet och ta det i ditt grepp! Det är så lätt att det bara rinner iväg….

Vi kastas fram och tillbaka på livets väg utan att veta vad vi egentligen har för mål?

- Det viktigaste vi har är varandra, men det är så lätt att ta varann för givet.

- Se det positiva i dina medmänniskor, bygg på deras styrkor.

- Älska och förlåt om och om igen.

- Sätt ett mål att komma till himlen, att träffa din fader och leva utan skuld.

- Lev inte för ditt eget liv enbart utan lev för att berika andras.

- Ta hand om ditt hjärta och våga säga att du har gjort fel.

- Gå inte på den breda vägen, våga välj den smala stigen. Målet är evigheten där ingen smärta finnes mer.

Igår var jag i Globen på Ladies Night med mina underbara arbetskamrater Jenny och Eva. Vilken kväll! Kan starkt rekommenderas;)

Brolle var där trots att han igår blivit pappa till en liten son till allas förtjusning. Med sina tatuerade stjärnor och elvisfrilla var han min favorit. Han sjöng riktigt bra med härlig utstrålning och de som gick på fredagens föreställning har verkligen missat något då han inte kunde medverka då. Martin Stenmark var också bra och sjöng många härliga duetter tillsammans med Brolle. Det var blandat potpurri både från förr och nu så att alla åldrar skulle trivas, och blandade åldrar på tjejer och damer var det verkligen. Alla verkade ha det trevligt och stämningen var på topp!

Någon som verkligen växte i mina ögon var komikern och sångaren Thomas Järvheden. Han sjöng bra, var riktigt rolig och hade bra skämt som höll hög klass till skillnad från konferenciern Anders Timell. Timell hade bara skämt under bältet och var riktigt sexistisk. Så fort han kom ut på scen ville man bara att han skulle gå av den. Tråkigt men sant. Som tur var blev det ju ganska naturliga toapauser på det viset.

En annan besvikelse var Frank Andersson. Man kunde ju inte höra var han sa för det första. Han behöver verkligen öva på att artikulera den mannen. Han framställdes som någon slags stor vild tjur med sprutande testosteron. Jag såg mer ett dansande kylskåp som mumlade på scen. Nej, ingen höjdare enligt min smak.

Totalt var kvällen väldigt lyckad med god mat, trevligt sällskap, muskulösa dansare, bra sångare och mycket roliga skämt. Detta skall jag nog gå på igen tror jag!!

J

Jag och Jenny

Ganska dåligt kort, men ändå en liten smakbit på showen.

Var och tittade på mina duktiga syskonbarn som kör knattespeedway i Gislaved. De är superduktiga och kommer nog bli 2st Tony Rickardsson när de blir stora. l helgen har de tävlat mot Danmark. Roligt! Annars tog jag det lungt och blev riktigt bortskämd av min lilla mamma. Puss på er!

Min systerson Alfons, 5år

Jag har på något sätt börjat dra mig bort ifrån tanter på över ca: 75år. Det finns inga som på något sätt kan nedvärdera en själv på ett sånt snällt sätt som de kan, vilket gör att man inte kan bli riktigt arg på dem heller. Härom dagen var jag på väg till gymmet och mötte två tanter som sniglade sig fram på trottoaren. Den ena tanten stannar då helt upp och utbrister: - Vad duktig du är som kör din rullstol själv! Jag valde att låtsas som att jag inte hörde henne och rullade vidare. Men frågan är då vad man faktiskt ska säga som är bra? Kanske skall man spydigt svara: - Ja det är verkligen supersvårt att svänga armarna fram och tillbaka samtidigt som man måste styra rullen så man inte svänger rätt in i en vägg. Nej, det känns ju inte så trevligt att säga, men det är typ så jag känner att jag vill säga i stundens hetta.

Om man istället försöker sig den snälla varianten där man börjar förklara för tanten att det minsann inte är så svårt att rulla rullstol på barmark själv och att det faktiskt känns som att man undervärderar mig som person om man inte ens tror att jag klarar av att svänga mina armar och trycka på ett par hjul för att ta mig fram, ja då har man gett sig in på farlig mark. För det första kommer man aldrig därifrån och det slutar bara med att man i slutändan har en halvt avklarad diskussion eftersom det oftast ligger så långt borta ur tantens förmåga att tro på att jag dessutom skulle kunna diskutera på ett vettigt sätt.

För en vecka sedan träffade jag en tant som tyckte det var så fantastiskt att jag var gift. Hon sade att då måste ni väl du och din man ha träffats innan du skadade dig? Jag svarade som det var, att det gjorde vi inte. Hon blev då blev hon helt uppspelt och sade att det ju var helt fantastiskt att jag träffat någon som ville ha mig även om jag satt i rullstol. I det ögonblicket kunde jag helt enkelt inte vara tyst utan sade till henne att det lät på henne som om jag var en mindre värdefull person nu efter min olycka när jag inte längre kunde gå. Visst att jag inte längre kan städa lika fort eller vad det nu än må vara, men jag har väl andra saker som jag är bra på. Tanten blev alldeles tyst och stämningen dog helt. Det kändes iaf väldigt skönt att få säga till henne. Även gamla tanter måste faktiskt tänka sig för ibland.

Jag är rädd för att det kommer komma fler gamla tanter med dumma kommentarer in i mitt liv och jag har egentligen många mer historier att berätta. Kanske kommer de en annan gång. Den bästa kommentaren jag fått är nog iaf:

-  Du känner dig inte lite dum i huvudet nu efter olyckan?

Om ni kommer på något bra att göra i olika situationer så blir jag glad för alla bra tips jag kan få!

De flesta tanter är ju dock söta, men de märks ju inte så mkt;)

När jag vaknade upp på intensiven efter att lastbilen kört över min kropp funderade jag på varför de hade lindat in mina ben i skumgummi. Åtminstone kändes det som det där jag låg orörlig i sängen. Jag kunde röra mina armar, men allt jag gjorde, minsta lilla rörelse gjorde fruktansvärt ont.  Att mina ben kändes inlindade i skumgummi förstod jag runt en vecka senare berodde på att jag hade haft en blödning i ryggen som gjorde att min ryggmärg inte fick tillräckligt med syre. Därför hade jag nu blivit förlamad från midjan och neråt. Men det vägrade jag tänka på just då. Det var inget som skulle vara bestående enligt mig och särskilt inte enligt mina föräldrar. De hade ju blivit lovade av läkarna att allt skulle bli bra och att jag skulle kunna gå igen. Men så skulle det ju inte riktigt bli…

Jag minns mamma och pappa som satt bredvid min säng. De var så otroligt ledsna och det smärtar mig än idag att tänka på de känslor som de måste ha känt när jag låg där. Mitt första minne var att pappa sa någonting, men jag minns inte vad det var. Troligtvis någonting med Lillan, eftersom det är det han brukar kalla mig. Mina älskade föräldrar som alltid gjort allt för mig satt där dag ut och dag in. De är bara underbara…

Min kropp var nu någon annans kropp. Jag kände inte igen mig i mig själv. Eftersom jag fått 14 liter blod totalt under operationen så var min kropp svullen och de kunde inte sy ihop min mage. Över mig hade jag ett tält av plast som täckte mig för att förhindra en infektion samtidigt som jag fick dropp innehållandes antibiotika. Mitt bäcken som hade krossats under operationen var nu ihopsatt med en ställning som stack ut ur kroppen likt en byggnadsställning. Tunna metallstänger som sticker in i kroppen för att provisorisk hålla mig vid liv. Dessa tog de dock bort för tidigt så mitt bäcken föll ihop igen. De drog då kraftigt åt ett tygstycke runt mig för att rädda mitt liv och satte under akut operation tillbaka ställningen.  Senare gjordes en operation där 4st långa titanskruvar opererades in av Pelle Berg, en av Europas bästa ortopeder.

Eftersom min diafragma var bortsliten fick jag andningshjälp med hjälp av respirator. För att förhindra vattensamlingar i lungorna hade de satt in små plaströr som skulle leda ut överflödig vätska. Efter ett tag (är osäker på efter hur lång tid) när de trodde jag skulle kunna andas själv tog de bort respiratorn under min blotta förskräckelse. Jag visste inte om jag skulle klara av det och fick tillbaka paniken ifrån olyckan och den hemska känslan av att inte kunna andas. Men det gick! Det enda var att det gjorde så sjukt ont i halsen och lungorna. Jag fick pressa en kudde mot magen och försöka hosta. Det gjorde så ont att andas och inte minst att hosta. Men det var ju inget annat val än att fortsätta.

Min mage var väldigt illa tilltygad och jag levde på dropp då jag inte kunde äta någonting själv. Jag minns att jag var så torr i munnen men fick endast suga på pinnar droppade i vatten. Ibland var jag så törstig så jag ända drack lite vatten. Som svar på det fick jag så fruktansvärt ont i magen. Jag visste inte riktigt om jag ville ha pest eller kolera så därför gick det fram och tillbaka vad jag valde. Att vara snustorr i munnen eller att få sjukt ont i magen, det var dagens fråga…

Det gick en slang ifrån magen som alltid innehöll något gulgrönt. Jag vet faktiskt inte vad det där var. Antingen leddes det bort ifrån min mage, eller så sondmatades jag på något sätt.

För att dämpa mina smärtor fick jag så höga doser morfin som de vågade ge mig. Men det hjälpte inte. Jag hade fortfarande fruktansvärt ont. Morfinet gjorde också att jag mådde väldigt illa och jag spydde trots att jag princip inte hade något i magen. En annan biverkan var att man hallucinerade om många olika saker. Jag hade ofta svårt att sova på nätterna eftersom jag var så rädd. Jag var rädd att min granne som ofta pratade ganska högt skulle döda mig. Att han skulle komma i ren frustration och rycka ur alla mina slangar som höll mig vid liv. Till mitt skydd hade jag en gosedjurshund som jag la över mig som ett extra täcke. Den var min sköld mot omvärlden och dessutom betydde den kärlek för mig eftersom jag fått den av mina vänner på apotekarprogrammet. Det jag såklart inte visste då var att min granne också blivit förlamad och aldrig skulle kunna lyckas med att springa upp och rycka ur mina slangar. Jag träffade honom senare på spinalenheten.

bilder på mig med hunden jag fick som fortfarande finns kvar såklart:)

Min familj och mina vänner kan inte tackas nog under denna period i mitt liv.  Ni finns alltid i mitt hjärta…