Mot Alla Odds Lena -

Dagen då jag blev två delar

Det var en vacker vårdag, jag packade ihop min väska för att åka till BioMedicinska Centrumet i Uppsala för att labba. Livet var på topp. Jag hade fått underbara vänner på apotekarprogrammet som jag verkligen kom överens med och på tentan i Organisk kemi hade jag endast fått ett fel.

Dagen till ära skulle jag inviga en ny vårjacka ifrån HM då det var så underbart vackert och soligt ute. Till det satte jag på mig en vit keps eftersom cykelhjälmens spänne hade gått sönder bara några dagar tidigare. Jag hoppade på min cykel och började trampa de 6km som jag avverkade till skolan varje morgon. Inte visste jag då vad som skulle hända bara några minuter senare.

I en korsning med cykelövergång kör jag rakt fram och märker inte vad som händer vid min sida. En stor lastbil på 12 ton påväg till ICA med varor har helt missat mig och börjar därmed svänga rakt åt mitt håll. Jag har ingen chans att veja och efter att jag blivit frontad ligger jag nu på gatan med cykeln över mig. Jag känner hur lastbilens tunga vikt kör över mig med det ena hjulet över magen. I mitt huvud kommer en bild av en stor vattenmelon som krossas. Jag tänker att om lastbilens nästa däck kör över mitt huvud så kommer det spräckas precis som den där melonen. Då är jag död.

Även nästa däck kör över min mage och bäcken och i all chock så tänker jag först:

-Var det inte värre än så att bli överkörd?

Jag försöker att röra på mig och jag kunde då fortfarande röra mina ben. Jag kommer också ihåg att det var en man med mustasch som höll min hand. Han bad mig att ligga still och jag bad honom att ta av mig min ryggsäck då det började göra så fruktansvärt ont i ryggen. Det jag inte visste då var att hela min ryggrad hade slitits ut led, mitt bäcken var krossat och att mina tarmar låg utanför min kropp efter det tryck som hade skapats under lasbilens 12 ton. Min kropp var helt enkelt i 2 delar. Jag fick inte träffa den mannen igen försen i rätten ca 1 år senare.

Jag vägrade att titta neråt för jag tänkte att om jag ser hur illa det är ställt med mig kommer jag kanske tappa min tro på att jag kommer att överleva. Det fanns inte ett val för mig att dö just då. Jag tänkte på min mamma och min bästa kompis Jenny som precis hade mist en annan vän i en trafikolycka bara några månader tidigare. De skulle inte klara av att jag dog. Nej, jag skulle överleva!

Det började bli väldigt jobbigt eftersom det vare extremt svårt att andas då mina magmuskler var söndertrasade. Smärtan blev bara värre och värre och jag svimmade av och till.

Ambulasen var där på 15min. Om den inte hade varit där så snabbt så hade jag nog aldrig skrivit dessa rader. Hela tiden fick jag repetera mitt personummer och jag minns min frustration över att säga det om och om igen. Kunde de inte lyssna! Nu förstår jag att de ville hålla mig vaken, men då var jag bara arg. Jag bad dem konstant om hjälp att andas. Det kändes som om jag inte fick någon luft alls vilket var väldigt obehagligt.

Efter 25 min var jag inne på akuten på akademiska. De klippte av mig min nya fina vårjacka vilket jag tyckte var väldigt irriterande. Den var ju helt ny! Ganska patetiskt i sammanhanget, men vem tänker klart i sådana lägen? Dr Phil kanske, nej, jag tror inte det...

Plagg på plagg klipptes av och till slut låg man där alldeles naken med en söndertrasad kropp. Hela tiden var det en sköterska med som informerade om allt som hände omkring mig och var de gjorde. Det var väldigt skönt att ha någon vid sin sida och jag måste ge positiv kritik till akuten på Akademiska för det.

Fick information om att de skulle söva mig och ca 30 min efter jag blivit påkörd ligger jag nu på operationsbordet. Jag somnar in......

2011-09-23 @ 10:44:34 Olyckan Permalink

Kommentarer

Postat av: Rebecca

Oj Lena, fina Lena. Det gör så ont i mig när jag läser. Minns när jag fick samtalet från Linnea där hon berättade vad som hade hänt. Det var hjärtslitande...

Tycker så mycket om dig!!

PUSS

2011-09-23 @ 11:49:30

Postat av: Madde

Precis som Rebecca skriver minns jag när mormor ringde och berättade vad som hade hänt. Ryser i hela kroppen när jag läser ditt inlägg....

Vi hade tyvärr tappat mycket av vår kontakt redan då. Men du ska veta att jag och min familj tänkte/tänker mycket på dig. Kram

2011-09-23 @ 12:13:43

Postat av: Sofie Nordquist

Mot alla odds, verkligen! Vilken kämpe du är, Lena!

Ha det fint!

2011-09-23 @ 14:07:03
URL: http://filo-sofie.blogspot.com

Postat av: Anonym

Lena!

Detta var den hemskaste dagen i mitt liv (Dagen efter egentligen då vi fick reda på exakt vad som hänt.) Men jag glömmer aldrig hur vi letade efter dig denna dag. Lena missar ju inte en labb frivilligt. När vi i blindo ringde akuten och de informerade om att de hade fått in en Lena Henriksson men att de inte kunde ge ut någon information då vi inte var anhöriga. FY, visst förstår man att de inte får det, men att försöka sova och inte veta...

Fin idé med blogg! KRAMAR

2011-09-26 @ 20:01:49

Postat av: Frida Hultgren

2011-09-26 @ 20:02:54

Postat av: Lena

Tack för alla fina kommentarer. Min familj och er vänner är de som får mig att gå framåt!!

2011-11-14 @ 13:04:53

Postat av: Emma

Usch, jag ryser när jag läser din historia. Så fruktansvärt!!!! Tänk att du överlevde!! Du måste ha änglavakt!! Det var kul att läsa din blogg! Ha det så bra!!

2012-01-24 @ 23:14:46
URL: http://emma-tiger.blogspot.com

Postat av: Anne Norström

Hej Lena!

Jag har just sett sista delen av: Mot alla odds och sedan hittade jag ditt blogg och läsde om din historia och vad du har gått igenom. Du är fantastisk och en riktig kämpare. Hoppas du får en underbar liv tillsammans med din man.

Keep smiling.

Hälsningar

Anne

2012-03-06 @ 21:33:39

Postat av: Alva

Hej Lena!

Jag råkade hamna här när jag klickade runt lite och det här inlägget fick mig att gråta. Kan ju inte bara läsa detta utan att lämna någon kommentar. Vilken hemsk upplevelse du fick vara med om. Och vad stark du är!

2012-04-24 @ 15:12:11

Postat av: Maria

Såg dig på Bolibompa! Min son på 3,5 sa att du var het ;-) vilken historia! Vilken kämpe! Fick så ont i magen av din historia. Jag är glad att det slutade väl! /Maria

Svar: Haha! Va roligt! Du verkar ha en son med god smak ;)

Tomas & Lena Nordquist

2013-09-23 @ 07:24:08

Trackback