Mot Alla Odds Lena

Tänkte fortsätta min berättelse om hur jag upplevde olika saker efter min olycka 2003...

Efter att jag legat på intensiven flyttades jag till ortopeden. De hade missat att jag fått en stor blödning och trodde ju att jag skulle kunna gå igen vilket gjorde att spinalenheten på akademiska inte hade förberett sig på att ta emot mig. Jag hade en morfinpump kopplat direkt in i blodomloppet för att jag snabbt skulle kunna få lindring mot min smärta. Tyvärr slutade det funka efter 20min och då var man tvungen att trycka igen. Konstant drogs man fram och tillbaka vart 20:e minut mellan hanterbar och olidlig smärta. Detta gällde även på nätterna då jag vaknade konstant av smärta vilket gjorde att jag sov väldigt osammanhängande.

Eftersom jag opererat ihop mitt bäcken mer fyra feta titanskruvar fick jag nu högst röra mig 30° åt olika håll. Tråkigt värre att bara ligga ner och inte göra något samtidigt som man hade sjukt ont. De roliga sakerna som hände var väl att man ibland fick förflytta sig från rummet och titta ut ur fönstret.

Under Valborg när jag visste att alla mina vänner var ute och partade var det sjukt tråkigt att ligga där inne, och jag minns att jag grät trots att jag alltid försökte hålla mig stark inför min kära mamma som var där dag ut och dag in.

På nätterna var jag alltid rädd att det skulle vara speciellt två gamla damer som skulle flytta på mig. De var alltid så hårdhänta och brydde sig inte alls om 30° regeln. Fort skulle det gå och ont gjorde det. Jag kom ihåg att jag försökte rävsova så de skulle flytta mig så försiktigt de kunde pga det, men det brydde de sig inte om. Upp i 90° vinkel var det och även om jag sade till dem så kunde de försäkra mig om att de minsann träffat flera med bäckenbrott och de hade aldrig gått sönder. Det gjorde mig inte direkt lugnare tyvärr då det enda de gjorde var att skvallra med varandra när de skulle hjälpa mig. Nej, vissa borde inte jobba inom vården helt enkelt.

Jag blev god vän med en ung sjuksköterska som heter Hanna. Hon var inte så många år äldre än jag och alltid lika snäll och glad. Hon berättade saker som att andra patienter som minsann bara brutit ett ben klagade mycket värre än mig. Hon sade att jag klagade minst fast jag hade mest ont. Det gjorde mig stark och jag blev alltid lika glad när hon kom. Oftast var hon där för att ge mig ytterligare en dos av antibiotika i droppform. Jag hade fortfarande konstant feber trots att de egentligen inte visste varför. De hade gjort odlingar överallt men inte hittat källan.

Eftersom jag inte kunde sitta upp fick de duscha mig på en duschsäng. Det kändes väldigt förnedrande och oftast hjälpte mamma till vilket var väldigt skönt. Man tappade på något sätt rätten till sin egen kropp.  När man låg där såg man alla ärr och stygn som de hade sytt ihop mig med och klämmor i metall satt fortfarande kvar.

Jag minns att de en gång sade att jag kunde få komma ner och bada i någon slags badrum nere i kulverten på Akademiska. Många tyckte visst om det sade de på ortopeden och jag kunde väl testa det för att få lite omväxling om inte annat?

När jag väl var nere i ”badrummet” så var det allt annat än mysigt. Det var väldigt nergånget och man behandlades snarare på löpande band än som en människa. Jag minns att de inte förstod att jag var förlamad och tappade mitt ben på sidan så det gjorde sjukt ont. Nej, dit ville jag aldrig mer åka.

Varje dag kom det läkarstudenter som skulle kolla på min hoplappade kropp. Aldrig förr hade de sett ett bäckenbrott som sett ut på mitt sätt, och att ha en morfinpump var visst inte heller så vanligt. Jag hade så mycket fel man kunde studera så det var inte klokt. Ett perfekt studieobjekt helt enkelt. Själv tyckte jag att det var ganska jobbigt när snygga läkarstudenter skulle komma och titta på mig när jag kände mig fulare än någonsin förr. Men jag hoppas att de lärde sig mycket iaf!

Från och till kom det sjukgymnaster som försökte aktivera mina ben och se om någon funktion hade kommit tillbaka. Tyvärr gjorde den ju inte det…