Älskade hatade tanter!
Jag har på något sätt börjat dra mig bort ifrån tanter på över ca: 75år. Det finns inga som på något sätt kan nedvärdera en själv på ett sånt snällt sätt som de kan, vilket gör att man inte kan bli riktigt arg på dem heller. Härom dagen var jag på väg till gymmet och mötte två tanter som sniglade sig fram på trottoaren. Den ena tanten stannar då helt upp och utbrister: - Vad duktig du är som kör din rullstol själv! Jag valde att låtsas som att jag inte hörde henne och rullade vidare. Men frågan är då vad man faktiskt ska säga som är bra? Kanske skall man spydigt svara: - Ja det är verkligen supersvårt att svänga armarna fram och tillbaka samtidigt som man måste styra rullen så man inte svänger rätt in i en vägg. Nej, det känns ju inte så trevligt att säga, men det är typ så jag känner att jag vill säga i stundens hetta.
Om man istället försöker sig den snälla varianten där man börjar förklara för tanten att det minsann inte är så svårt att rulla rullstol på barmark själv och att det faktiskt känns som att man undervärderar mig som person om man inte ens tror att jag klarar av att svänga mina armar och trycka på ett par hjul för att ta mig fram, ja då har man gett sig in på farlig mark. För det första kommer man aldrig därifrån och det slutar bara med att man i slutändan har en halvt avklarad diskussion eftersom det oftast ligger så långt borta ur tantens förmåga att tro på att jag dessutom skulle kunna diskutera på ett vettigt sätt.
För en vecka sedan träffade jag en tant som tyckte det var så fantastiskt att jag var gift. Hon sade att då måste ni väl du och din man ha träffats innan du skadade dig? Jag svarade som det var, att det gjorde vi inte. Hon blev då blev hon helt uppspelt och sade att det ju var helt fantastiskt att jag träffat någon som ville ha mig även om jag satt i rullstol. I det ögonblicket kunde jag helt enkelt inte vara tyst utan sade till henne att det lät på henne som om jag var en mindre värdefull person nu efter min olycka när jag inte längre kunde gå. Visst att jag inte längre kan städa lika fort eller vad det nu än må vara, men jag har väl andra saker som jag är bra på. Tanten blev alldeles tyst och stämningen dog helt. Det kändes iaf väldigt skönt att få säga till henne. Även gamla tanter måste faktiskt tänka sig för ibland.
Jag är rädd för att det kommer komma fler gamla tanter med dumma kommentarer in i mitt liv och jag har egentligen många mer historier att berätta. Kanske kommer de en annan gång. Den bästa kommentaren jag fått är nog iaf:
- Du känner dig inte lite dum i huvudet nu efter olyckan?
Om ni kommer på något bra att göra i olika situationer så blir jag glad för alla bra tips jag kan få!
De flesta tanter är ju dock söta, men de märks ju inte så mkt;)
Tyvärr är det nog så i den här världen att många faktiskt ratar andra människor på olika sätt p.g.a. fördomar eller faktiska skillnader i förutsättningar. Det kan röra sig om allt från funktionshinder till något så ytligt som utseende. På så sätt kan vi som hittat en partner att leva med som älskar oss med just våra förutsättningar skatta oss lyckliga.
Vad gäller tantkommentaren om att köra rullstolen själv så måste jag säga att jag istället mött motsatt attityd, t.ex. total oförståelse från äldre människor att jag behöver sitta ned på bussen p.g.a. min dåliga balans - i.a.f. om det är halt på golvet och fullt så man har svårt att hålla i sig någonstans. För på mig syns det ju oftast inte utanpå att jag har förlamningsskador - i.a.f. inte om man inte granskar mig mer ingående.
Hur tänker du förresten Lena kring det här med att ha lite annorlunda förutsättningar? Jag upplever att du verkligen anstränger dig för att visa allt du är bra på och allt du kan och kanske inte visa ev. svagheter. Mitt sätt att hantera det som är lite bökigare för mig än för andra har varit att tydliggöra för dem som behöver veta hur det fungerar och vad jag behöver för att det ska fungera så bra som möjligt. Jag är inte rädd att ställa krav att saker som behöver anpassas ska anpassas just för att jag känner att jag ska kunna leva och vara aktiv på samma villkor som andra o.s.v., medan jag fått bilden att du hellre vill klara allt på exakt samma villkor som andra även om det blir krångligare för dig, men jag kan ha uppfattat fel. :) Hur tänker du kring det?
@Ulrika: Jag har faktiskt svårt att säga hur jag är innerst inne i alla lägen. Jag är nog som du säger en person som försöker in i det sista att klara mig precis som alla andra med samma förutsättningar även om det är lite bökigt ibland. Jag vill på något sätt inte att världen skall behöva förändras pga mig och min funktionsnedsättning om det verkligen inte är nödvändigt. Men om det verkligen finns ett behov av anpassning brukar jag inte dra mig för att säga till om det. Jag har ju tjatat mig till ett höj och sänkbart kök trots att jag fick avslag första gången mm:)
Det finns självklart alltid olika problem med olika funktionsnedsättningar. Att ha ett dolt handikapp kan jag förstå till viss del då människor oftast inte förstår vilken smärta jag har, eftersom det inte är något jag talar om så mycket. Men fullt ut kan jag självklart aldrig sätta mig in i det som du upplever.
Jag tänker nog att det är viktigt att man trots annorlunda förutsättningar än andra alltid försöker sitt bästa. Man skall självklart säga till om man behöver hjälpmedel för det. Alla har samma värde och kan tillföra något till samhället. Jag kan inte nå översta hyllan, men mycket annat bra;)
Vad intressant att få se din blogg och läsa dina tankar här! Det är givande att höra ifrån ditt personliga perspektiv. Det är inte samma sak men när vi bodde i Kina var vi alltid utsatta (positivt och negativt ibland) för vi var så annorlunda, det blev på ett sätt som att inte vi var människor, utan bara utlänningar. Det var jobbigt när det var hela tiden, så ibland när någon kommenterade genom att skrika mot oss på gatan svarade jag med några vänliga ord om något annat--då märkte vi hur de liksom vaknade upp och förstod att det här är en människa! Då hade man brutit ner det här att man bara såg på som ett objekt. Vet inte om det kunde vara ett sätt att hantera alla dessa tanter och andra som skulle vilja kommentera--att bara säga något helt annat, kanske vädret! Då kanske de tittar på dig precis som du är, en människa. :) Förresten tänkte att de i rullstol som säger att du är duktig och det stör dig, kanske gör det lite för att de är äldre och de har kanske antingen varit själva i rullstol ett tag pga t ex benbrott, eller har kompisar som använder rullstol. De kanske inte kan ta sig alls själva för att de är gamla och har andra fysiska problem, men du är ung och stark så de kanske menar att det ändå är fantasiskt hur duktig och frisk du är! Men förstår att kommentarer gör man tokig ibland. Någon gång i Kina orkade jag inte vara trevlig också--några andra gånger ville man bara se på en film hemma och inte möta omvärlden alls! :)
