Mot Alla Odds Lena

Sitter nu här och intar min lilla portion mat innan det bär iväg till match emot Eskilstuna. Håller på att lära mig att äta långsamt vilket är något jag aldrig har gjort förut. Har satt upp mitt eget belöningssystem där jag får ge mig ett poäng för varje dag jag lyckas äta långsamt. Målet är att lägga ner mina bestick emellan varje intag av ny mat. När man har tänkt på det i några månader så hoppas jag på att det skall bli en vana. Har lagt in lite extra mellanmål innan min träning som har gjort att jag inte blir så vrålhungrig på kvällen. Det känns iaf bra hittills, men det kan vara svårt att komma ihåg. Jag tror att mina kilon kommer ticka sakta men säkert neråt iaf:)

Jag hoppas att matchen kommer gå lika bra som den i helgen. I helgen spelade vi emot Malmö och vann med 70-49. Det var en riktigt bra match som jag tom trodde att vi skulle ha stor risk att förlora. Men icke!

Har annars idag betalt räkningar som man sig bör i slutet av månaden och hunnit med att läsa lite om antibiotikaresistens, licenser och metadon. Ja, man kanske är lite konstig som apotekare, men någon skall ju vara det också.

Ha det gott vänner!

Idag började mitt nya liv. Jag har nu gått med i itrim i Uppsala för att få bort de där extra kilona som är så svåra att bli av med. Det är helt enkelt inte roligt längre att alltid se sig i spegeln och inte vara nöjd med sin kroppsform. Just nu känns det lite spännande och osäkert med allt. Skall jag verkligen klara detta? Ni får peppa mig på vägen helt enkelt när jag börjar tappa modet.

Jag var iaf. på min första gruppträff idag och tillsammans med fyra andra damer startar jag nu min viktresa. Sedan skulle det komma till några fler vartefter som det ser ut. Direkt efter träffen var jag peppad och gick direkt till gymmet och körde ett konditionspass. Jag hoppas det håller i sig med samma motivation. Håll tummarna för mig!

Att hålla vikten är inte enkelt för många och jag hade problem med det redan innan jag satt i rulle. Att det helt enkelt är ännu svårare att hålla vikten nu när man har svårare att röra på sig gör ju inte saken bättre tyvärr. Men det ska bara gå helt enkelt. Mina armar och axlar kommer inte palla att lyfta min kroppsvikt om och om igen hela livet om jag inte förändrar min livsstil så egentligen har jag inget val. Tanken att kunna ligga på en strand utan att behöva skämmas över mig själv som jag har gjort de senaste åren känns också lockande.

Jag får hålla er uppdaterade om hur det går på min resa

Kramar i höstmörkret

Jaha, så hade man visst missat att de sänt barnprogrammet som man spelade in förra hösten igår för UR. Grannen hade visst sett mig på TV med sina barn och sade till Tomas i trapphuset. Tänkte kolla nu med en gång. Kolla in du med!!

Tryck på http://urplay.se/164942 eller på länken Kimklubben till vänster under mina länkar på bloggens startsida. Programmet är tillgängligt fram tom Maj 2012

Min syster som självklart är världens bästa syster har fått utmärkelsen årets ledare på Kappahl.  Hon har därmed fått priset guldkappan och ett stort fint diplom. Jag är så stolt över henne! Om jag inte minns fel så tror jag det var 163 chefer totalt i Sverige som tävlade, så det är inte illa pinkat. Jag kan ju hoppas på att jag också fått en del av den goda genen av alla dem som mor och far har delat ut till oss barn;)

Själv har jag alltid velat bli chef mestadels för att alla andra är det hemma så det har varit en självklarhet på något sätt. Tyvärr orkar inte min kropp att jobba heltid vilket gör att jag har börjat fokusera på andra saker i livet. En chef som inte kan jobba heltid känns inte som att det i dagens läge existerar. Idag när allt skall effektiviseras och de som jobbar helst skall jobba precis så mycket så de inte går in i väggen så finns det inte mycket utrymme för alla de andra. Det har varit tungt att inse att kroppen inte räcker till i många situationer när andra bara kan gasa på. Frågan är om jag någonsin kan lära mig att acceptera och landa i det…

Tänkte fortsätta min berättelse om hur jag upplevde olika saker efter min olycka 2003...

Efter att jag legat på intensiven flyttades jag till ortopeden. De hade missat att jag fått en stor blödning och trodde ju att jag skulle kunna gå igen vilket gjorde att spinalenheten på akademiska inte hade förberett sig på att ta emot mig. Jag hade en morfinpump kopplat direkt in i blodomloppet för att jag snabbt skulle kunna få lindring mot min smärta. Tyvärr slutade det funka efter 20min och då var man tvungen att trycka igen. Konstant drogs man fram och tillbaka vart 20:e minut mellan hanterbar och olidlig smärta. Detta gällde även på nätterna då jag vaknade konstant av smärta vilket gjorde att jag sov väldigt osammanhängande.

Eftersom jag opererat ihop mitt bäcken mer fyra feta titanskruvar fick jag nu högst röra mig 30° åt olika håll. Tråkigt värre att bara ligga ner och inte göra något samtidigt som man hade sjukt ont. De roliga sakerna som hände var väl att man ibland fick förflytta sig från rummet och titta ut ur fönstret.

Under Valborg när jag visste att alla mina vänner var ute och partade var det sjukt tråkigt att ligga där inne, och jag minns att jag grät trots att jag alltid försökte hålla mig stark inför min kära mamma som var där dag ut och dag in.

På nätterna var jag alltid rädd att det skulle vara speciellt två gamla damer som skulle flytta på mig. De var alltid så hårdhänta och brydde sig inte alls om 30° regeln. Fort skulle det gå och ont gjorde det. Jag kom ihåg att jag försökte rävsova så de skulle flytta mig så försiktigt de kunde pga det, men det brydde de sig inte om. Upp i 90° vinkel var det och även om jag sade till dem så kunde de försäkra mig om att de minsann träffat flera med bäckenbrott och de hade aldrig gått sönder. Det gjorde mig inte direkt lugnare tyvärr då det enda de gjorde var att skvallra med varandra när de skulle hjälpa mig. Nej, vissa borde inte jobba inom vården helt enkelt.

Jag blev god vän med en ung sjuksköterska som heter Hanna. Hon var inte så många år äldre än jag och alltid lika snäll och glad. Hon berättade saker som att andra patienter som minsann bara brutit ett ben klagade mycket värre än mig. Hon sade att jag klagade minst fast jag hade mest ont. Det gjorde mig stark och jag blev alltid lika glad när hon kom. Oftast var hon där för att ge mig ytterligare en dos av antibiotika i droppform. Jag hade fortfarande konstant feber trots att de egentligen inte visste varför. De hade gjort odlingar överallt men inte hittat källan.

Eftersom jag inte kunde sitta upp fick de duscha mig på en duschsäng. Det kändes väldigt förnedrande och oftast hjälpte mamma till vilket var väldigt skönt. Man tappade på något sätt rätten till sin egen kropp.  När man låg där såg man alla ärr och stygn som de hade sytt ihop mig med och klämmor i metall satt fortfarande kvar.

Jag minns att de en gång sade att jag kunde få komma ner och bada i någon slags badrum nere i kulverten på Akademiska. Många tyckte visst om det sade de på ortopeden och jag kunde väl testa det för att få lite omväxling om inte annat?

När jag väl var nere i ”badrummet” så var det allt annat än mysigt. Det var väldigt nergånget och man behandlades snarare på löpande band än som en människa. Jag minns att de inte förstod att jag var förlamad och tappade mitt ben på sidan så det gjorde sjukt ont. Nej, dit ville jag aldrig mer åka.

Varje dag kom det läkarstudenter som skulle kolla på min hoplappade kropp. Aldrig förr hade de sett ett bäckenbrott som sett ut på mitt sätt, och att ha en morfinpump var visst inte heller så vanligt. Jag hade så mycket fel man kunde studera så det var inte klokt. Ett perfekt studieobjekt helt enkelt. Själv tyckte jag att det var ganska jobbigt när snygga läkarstudenter skulle komma och titta på mig när jag kände mig fulare än någonsin förr. Men jag hoppas att de lärde sig mycket iaf!

Från och till kom det sjukgymnaster som försökte aktivera mina ben och se om någon funktion hade kommit tillbaka. Tyvärr gjorde den ju inte det…

Har haft en ganska tuff tid det senaste och har därför varit dålig på att uppdatera min blogg. Förutom allt med Madde så har en av mina kollegor fått sluta på jobbet eftersom vi måste spara. Det känns bara så orättvist då hon verkligen har gjort allt för vårt företag. De kommer at förlora en guldklimp utan att förstå vad de gör och på andra apotek i kedjan går de redan på knäna för att klara av allt jobb. Nej, det kommer inte bli lätt att hinna med allt utan vår underbara Jenny.  Jag har blivit riktigt nervös för hur allt skall gå på jobbet viket i sin tur gjort att jag har haft sjukt ont i ryggen. Jag tror iaf att det har haft en stor del i det hela. Sedan är det ju inte bättre när det börjar bli kallt ute.

Roliga saker som hänt är att min kära syster har varit här med alla sina barn, så det har verkligen varit fullt hus, eller lägenhet om man nu skall vara petig. Vi har inte gjort så mycket planerat utan snarare bara tagit det ganska lugnt, spelat spel och gått runt i Uppsala. Det har varit mysigt att de har varit här och det gick faktiskt bättre än jag trodde att bo sju personer i en 2:a. Alfons, syrrans minsta son uppskattade att spela tv-spel på vår hemmabioanläggning och jag tror vi spelade brädspelet den försvunna diamanten minst 10 gånger. Rasmus, min systers mellanbarn var och kollade på Tintin i 3D. Den var visst väldigt bra så när den kommer ut på blue-ray så skall jag absolut se den. Fanny, syrrans äldsta barn var och tog kort med sin kille Emil. Hon hade fått det av mig i julklapp och eftersom presentkortet räcker ett år så var det hög tid att ta kort nu. De blev superfina så jag tror att hon är nöjd.

Jag hoppas att allt jobbigt vänder snart. Ett som är tyvärr är säkert är att den hemska snön snart kommer…

Sitter just nu i inspelningsstudion och skall snart vara med och titta på Så ska det låta live!!! Tack älskling för att du i smyg har fixat biljetter till oss.

Pratade precis med Camilla, en tjej som läser foto i Stockholm. Hon har valt ut mig som sin modell till ett projekt som hon skall göra som sedan skall ställas ut i Stockholm under en fotomässa. Spännande!!

Det som jag faktiskt tycker är riktigt kul är att de inte skall fokusera på funktionshindret utan snarare göra snygga foton som bara fokuserar på den skönhet som finns hos vilken människa som helst, med eller utan funktionshinder.

Hur blev jag då uttagen till det? Jo, jag är med i en agentur som heter funkimodels som endast har olika personer med funktionsnedsättningar som modeller. De vill visa att man kan vara vacker och vara modell trots funktionsnedsättning. Sedan är det ju faktikst så att många människor har dolda eller synliga handikapp på något sätt. Detta är något som vi behöver normalisera och därför har funkimodels även en viktig roll i det.

Jag har blivit lovad att få ett kort som jag kommer att dela med er när jag fått det:)

Ha det gott!!